Varför väver du? Det behöver vi ju inte göra längre. En ständigt ekande fråga i en vävares möte med sin oförstående omvärld.
Jag kan självklart släppa skytteln med detsamma, kasta nystvindan och köra vävstolen i flismaskinen. Ingen skulle märka. Världen skulle vara precis som vi känner den även efter att den sista träflisan spottats ut. Vi slutar producera textil för hand och vi kan fortfarande klä oss, hålla oss varma. För det finns en industri som väver, i en , två eller tre generationer till. Inte heller behöver vi frukta när industrin har gått under och de industrianpassade råvarorna sinat. För vi kan leva av överflödet vi skapat i fyra, fem och kanske sex generationer. Men sedan då? När de sista överflödstextilierna nötts ut och de isande vindarna viner genom klädernas gapande hål. Vem kan då röta linet, spinna garnet, väva tyget och hålla mänskligheten från att gå under av kölden.
Jag textilhantverkar inte för mig, dig eller mina framtida barn. Jag växtfärgar, spinner och väver för mina barnbarns barnbarns barnbarns barn, för att de inte ska stå utan livsavgörande kunskap när den väl behövs.