Uppvuxen i Sveriges kanske minst lokalpatriotiska hörn, även kallat låtsasnorrland, också känt som Gästrikland. I det platta landskapet längtade min själ bort, till toppar och dalar och blånande berg.
Hösten 2017, när den klara luften från de sista augustidagarna klingade i andetagen klev jag av bussen. För första gången i Sveg, för första gången i Härjedalen. Jag skulle till Bäckedals folkhögskola och lära mig väva. I det karga norrländska inlandet skördade vi lin och hampa, klippte får, spann garn och skyttlade de första inslagen i vävstolarna. Jag var hänförd, här fanns något som var på riktigt och viktigt, något jag bara inte kunde släppa.
Från fäbodar och fjäll och rakt in i huvudstadens kärna fördjupade jag min utbildning i vävning och konstsömnad vid Handarbetets vänner skola på Djurgården. En dold liten pärla där jag i tre ljuva år kunde förlora mig i vävkonsten och alla dess hemliga vrår. Här började också en insikt ta form om vad meningen med min vävning är. För hur mycket jag än upplever ren glädje och kreativitet vid vävstolen så är den djupare anledningen viktigare, den anledning som handlar om att jag vill lära vidare detta viktiga hantverk.